Att skriva satir är svårt

”Att skriva satir är svårt. I Sverige.

Jag vet inte om det beror på att svensken är ovanligt allvarlig. Han skrattar ju trots allt gott åt snuskiga historier och enkla berättelser om andras misslyckanden. Däremot är det allmänt känt att han saknar självironi. Det är mycket möjligt att hans värdighet inte tillåter det. Faktum är att jag tror att vi är bara sju stycken som kan skoja med oss själva.

Beträffande ren satir är det viktigt att komma ihåg att den inte kan göras grov nog. Finsmakare brukar invända att god satir skall vara både elegant och vass och dödligt sårande men antalet finsmakare är nu en gång ytterst begränsat på dessa arktiska breddgrader och därför är det egentligen ingen som lägger märke till deras sublima hugg.

Den som ändå vill skriva satir och rentav inbillar sig att han kan vara tillräckligt grov måste också hålla i minnet att vissa områden är tabu. Man får t.ex. inte satirisera över nykterhetsrörelsen. Den svenske bonden är heligare än sina subventionerade kor. En satir över kvinnorörelsen vågar jag inte ens skriva själv.

Till tillåtna objekt hör Hans Majestät, frikyrkan,diverse politiska partier om man skriver satiren för ”rätt” tidning, byråkratin om det inte är för nära riksdagsvalen när alla partier behöver byråkratins röster, utlänningar förutsatt att de inte råkar vara högpigmenterade(d.v.s. negrer).

När jag läste om lagen som förbjuder tillverkning av maskrosvin fann jag den löjlig och beslöt mig för att skriva en satir på temat. Jag satt en hel eftermiddag och försökte kläcka en tillräckligt grov innfallsvinkel. Vid sextiden slog det mig att jag givetvis borde kräva ett förbud för maskrosor. Om maskrosorna inte elimineras kommer det ju alltid att finnas mänskor som helt illegalt tillverkar maskrosvin.

Jag skrev satiren som en debattartikel på DN:s ledarsida och föreslog en rad åtgärder för att stävja maskrosvinsfylleriet. De inkluderade kemisk utrotning av alla landets maskrosor, ett angivarsystem och särskilda kvarterspatruller.

Självfallet tyckte jag att det var mycket grovt.

Men jag hade fel.

Mängder av mänskor hörde av sig och tyckte att mina förslag var bra. Särskilt förtjusta var de i ”den alldeles riktiga tanken” att alla maskrosor borde utrotas. Några föreslog en stor nationell kampanj. Andra menade att länsstyrelsen borde betala femtio öre för varje ordenligt uppdragen maskros. Ytterligare andra undrade om det redan nu var möjligt att anmäla sig som frivillig till kvarterspatrullerne (grön uniform).

Åtskilliga personer som genom massmedia fått inntrycket att jag var begiven på starka drycker-vilket jag är-ringde och tackade både mig och Gud och Nykterhetsrörelsen för att jag tydligen låtit omvända mig och nu förespråkade en helnykter tillvaro…..”

”…Jag skulle också kunna berätta om vad som hände när jag för några år sedan skrev ett par satirer om de svenska bönderna i Aftonbladet-men jag avstår. Det räcker med at konstatera att jag var grovare och styggare ån någonsin och blev älskad av hela landsbygdens befolkning innan något ljushuvud på tidningen Land avslöjade att jag i själva verket satiriserade…..

I morgon tänker jag skriva om Gräsätare.

Om jag törs”

Från “Att skriva satir är svårt” – Resten hittar du i Varning Harning – Sverige, Sverige fosterland